Äntligen jullov!

Idag var det avslutning på skolan. Äntligen! Jag börjar bli som mina elever, längtar sjukt mycket efter ledighet efter en ganska jobbig höst. Under ledigheten hoppas jag koppla bort jobbet helt, även om jag vet att just det nog inte kommer att hända....
I höstas fick jag ta över nya klasser. Jag gick från att undervisa nior till att börja om med sexor. Ett ganska stort hopp, och en ganska livlig gäng på både gott och ont.
Förutom den nya elevgruppen så var det dessutom åter dags för en resa till Tyskland. Jag och min kollega Laila åker ju med nior till Tyskland som ett led i språkutbytet med Laborschule

i Bielefeld. För det mesta så flyter dessa resor på ganska bra utan några större incidenter, men denna gång fick vi plötsligt hantera elever som provade på sprit för första gången. Detta var nog ändå något vi förväntade oss skulle hända någon gång, men det var lite överraskande att det skulle hända med just denna grupp. Nåja, föräldrar kontaktades och vi var beredda att skicka hem några av deltagarna. Det var ju något vi hade kommmit överens med föräldrarna om innan, men se det gick inte. Föräldrarna tyckte nämligen att detta inte var något att hetsa sig upp över...

Alla som har barn i skolan vet ju också att det i höst har införts nya kursplaner och betygssystem i skolan. Detta är något som har upptaget det mesta av vår tid under terminen. Vi arbetar hårt med att implementera dessa nya kursplaner hos lärare, elever och föräldrar. Det är inte helt enkelt att tänka om från G, VG och MVG till E, C och A!

Nu låter det som om jag tycker att mitt jobb är pest och pina, men det är det inte. Det påminns jag om varje avslutning när eleverna önskar god jul och tackar för terminen. Jag har blivit ganska blödig med åren och blir ofta rörd när några av mina elever belönas för något eller uppträder med något på avslutningen. Så också idag!

God Jul till alla!

Äntligen semester

Äntligen är semestern här! Välbehövligt efter en intensiv termin med nationella prov och utbytesprojekt med Laborschule.
När man har nior så är man ganska inställt på att det blir ganska mycket att göra på jobbet under vårterminen, men i år blev det lite för mycket av det goda. I och med att man också måste ställa in sig på att det till hösten blir nya kursplaner så blev det naturligt att implementeringsarbetet tog upp en del av tiden under våren.

Att släppa nior är lite av en pers inte bara för att man ska släppa iväg elever som man delat massor med under tre år, utan också för att man gärna vill visa att man uppnått något med samma elever och visat att man duger som pedagog. Nu kan jag i efterhand säga att vi uppnådde mer än vad man trodde var möjligt. När vi gjorde en resultatsammanställning efter år 7 så trodde vi att när dessa elever skulle gå ut år 9 med väldigt låga medelpoäng, men i slutändan nådde denna elevgrupp bättre resultat än vad niorna gjorde året innan. Min rektor tyckte att det skulle vi pedagoger ta till oss som ett tecken på att vi gjort ett hästarbete med eleverna, men jag vill också gärna lyfta fram elevernas egna insats som en del i det hela. De har verkligen mognat under åren och fokuserat på rätt sätt, samt hjälp varandra otroligt bra.

Avslutningsdagen var svår. Detta är första elevgruppen jag släpper som jag haft så här länge, så det var speciellt. Den ultimata hedersbetygelsen fick jag av den elev jag haft mest problem med. Han som aldrig har velat göra någonting, han som jag suttit i föräldrasamtal med under ett antal tillfällen. Som till slut ändå fick betyg i några ämnen. Han sade: "Du har varit bästa ansvarsläraren".
Om jag inte var rörd innan så blev jag det då!
Jag önskar alla elever all lycka i framtiden.

Till hösten ska jag börja om med sexor. Nya elever, nya utmaningar!

Nu ska jag försöka koncentrera mig på sommaren. I år behöver jag inte tänka på att jag skriva omdömen i alla fall...

GLAD MIDSOMMAR!

Betygshets och framtidstro!?

Vi är inne i maj månad och skolåret närmar sig sitt slut. Eftersom jag har nior i år så innebär det ganska stor press på både mig och mina elever. Nationella prov ska göras och rättas, betygsvarningar ska skrivas till elever som riskerar att inte nå målen och så många arbetsområden som möjligt ska pressas in så att eleverna har möjlighet att in i det sista förbättra sina betyg.

När man som jag har nior så är man också väldigt medveten om att man i många fall håller deras framtid i sina händer. Om inte annat så påminns man i alla fall om detta av skolledare, studievägledare och föräldrar. Och det är klart, man måste göra allt man kan för att vara så noggrann som möjligt. Alla elever ska ha möjlighet att gå på gymnasiet, för att sedan kanske gå vidare till högskola. Kommer de inte in på gymnasiet så är det många som inte ser någon framtid för sig själv...

Samtidigt kan jag inte annat än att tycka att det är en omänsklig press man sätter på dem, att de redan nu ska veta vad de vill göra med sin framtid, och vilken skola som är den rätta. Många elever jobbar hårt för få så hög poäng som möjligt, medan andra blir så stressade så att allt bara låser sig. Jag blev ordentligt påmind om vad denna press kan innebära för några veckor sedan. En elev, som i vanliga fall är skötsam och ambitiös, börjar utebliva från många lektioner och när eleven var på plats visade det sig att en ordentlig depression har slagit till. Eleven har svårt att se någon framtid, har ingen att prata med om detta och har börjat tycka att livet kanske inte är värt att leva. I samtal med eleven kom det fram att den ständige pressen från föräldrar och skola har gjort att allt bara låst sig. Frågan man själv ställer sig då är: Har jag medverkat till att skapa denna situation? Självklart är jag en del av det, men även hela systemet runt skolsystemet i det här landet med gymnasieval och betygshets måste ta på sig sin del av ansvaret.

Jag tänker tillbaka på alla tillfällen där jag tjatat om vikten av att göra alla uppgifter och att göra dem bra och att aldrig vara nöjd förrän det är perfekt. Alla gånger jag gett eleverna fler och mer läxor. Alla gånger jag sagt att om eleverna gör det ena med det andra så finns möjligheter till högre betyg. Jag har dock kollegor som är ännu värre, som hotar med betygssänkning om man inte alltid är på plats, om man inte sitter tyst på lektionerna och jobbar ännu hårdare, som inte förstår att även elever kan bli sjuka. För att inte tala om kommun- och skolledningar som i sin tur lägger pressen på läraren att uppnå högsta möjliga resultat med sina elever. Jämför oss med föregående års elever och så vidare....

Det är klart vi som skola ska ge alla elever alla möjlighet att uppnå sin framtidsdröm när det gäller utbildning och arbete, men baksidan är att vi också skapar en stress som många tonåringar har svårt att bemästra. Jag hoppas ändå att de elever jag undervisat på högstadiet i efterhand

tycker att jag hjälpt mer än jag stjälpt...

Humörsvängningar

Länge sedan jag skrev något nu! Jag är nog en sån som skriver när jag känner att jag har något att berätta eller så skriver jag för att det känns bra att få ur mig saker. Idag är det nog mest det sista.

Vi är inne i mars månad och våren försöker febrilt kämpa sig fram ur vintermörkret. Det samma gäller nog mig, att försöka kämpa mig fram från vintermörkret och hitta ljuset igen. Låter kanske aningen mörkt, men det känns onekligen som om man inte riktigt lyckas hitta kraft och humör för att glädja sig själv och andra ibland. Vet inte riktigt varför, det är bara en känsla. Detta med att på måndagen kämpa sig upp ur sängen för att börja arbetsveckan på bästa sätt, bara för att inse att jag nog borde lagt ner lite mer tid på avkoppling under helgen. Man kommer till jobbet och inser att jag inte lagt ner tillräckligt med tid i helgen på att planera arbetsveckan. Får ju ändå allt att fungera, men den tanke jag hade i fredags på att jag skulle göra en bra planering för veckan på söndag bara försvann någonstans på vägen.

Jag är nog en ganska mörk person till min läggning. Har svårt att dölja att jag inte är på humör eller att jag stör mig på saker. Detta är inte alltid så lätt för min fru att ta, förståeligt nog. Hon gör alltid sitt bästa för att muntra upp mig, men hon har ju också sitt att tänka på. Kan inte kräva att hon ska ta hand om hem, barn OCH make. Lovar att jag ska skärpa mig, älskling!

Året har annars varit ganska arbetssamt, med en hel del bollar i luften på jobbet. När man som lärare har det så blir det som lite svårt att trappa ner på tempot också. Både elever och kollegor blir vana med att man klarar av det och förväntar sig att jag är en så person som måste jobba på det sättet. Det är ju klart att man får lön för mödan också, i form av uppskattning från elever. Varje år arrangerar jag, exempelvis, ett utbyte med en tysk skola. Det är otroligt mycket jobb, men också värdefullt när man ser hur olika elever växer.

Nu är jag ju dessutom engagerad i handbollsklubben som tränare för f-02. Innebär ju att den där sköna lördagsmorgonen, där man kan sova länge, numera är borta. Samma sak gäller här också; det är mycket jobb, men samtidigt kul! På söndagsmorgonen är det Monicas tur; simskola. Nu går båda barnen där, så man måste helst vara med. Vart tog sovmorgonen vägen?

Både jag och min fru är nog lika trötta, men hon lyckas hitta ljuspunkter och gott humör på ett helt annat sätt än mig. Jag avundas henne det, och beundrar henne för det. Jag önskar jag kunde göra det mer också. Nej, nu blev det inte alls så upplyftande. Jag skulle ju skriva för att det skulle lyfta mig. Det har ju faktiskt varit många ljusglimtar också. Jag och Monica har precis varit i Barcelona, och det var en underbar resa där vi kunde ägna oss sightseeing, fotboll, sex och shopping. Vi har också haft trevliga stunder med barnen på både skridskobana och i skidspåren under vintern.

Mitt löfte till mig själv, och min familj, ska bli att jag under den närmsta tiden ska sträva efter gott humör, och vara mer dicsiplinerad när det gäller både hus och hem. Vill dessutom väldigt gärna hitta en ny större lägenhet snarast!!

Sista orden för den här gången går till familjen: Jag älskar er väldigt mycket, även om det inte alltid syns.