När man som jag har nior så är man också väldigt medveten om att man i många fall håller deras framtid i sina händer. Om inte annat så påminns man i alla fall om detta av skolledare, studievägledare och föräldrar. Och det är klart, man måste göra allt man kan för att vara så noggrann som möjligt. Alla elever ska ha möjlighet att gå på gymnasiet, för att sedan kanske gå vidare till högskola. Kommer de inte in på gymnasiet så är det många som inte ser någon framtid för sig själv...
Samtidigt kan jag inte annat än att tycka att det är en omänsklig press man sätter på dem, att de redan nu ska veta vad de vill göra med sin framtid, och vilken skola som är den rätta. Många elever jobbar hårt för få så hög poäng som möjligt, medan andra blir så stressade så att allt bara låser sig. Jag blev ordentligt påmind om vad denna press kan innebära för några veckor sedan. En elev, som i vanliga fall är skötsam och ambitiös, börjar utebliva från många lektioner och när eleven var på plats visade det sig att en ordentlig depression har slagit till. Eleven har svårt att se någon framtid, har ingen att prata med om detta och har börjat tycka att livet kanske inte är värt att leva. I samtal med eleven kom det fram att den ständige pressen från föräldrar och skola har gjort att allt bara låst sig. Frågan man själv ställer sig då är: Har jag medverkat till att skapa denna situation? Självklart är jag en del av det, men även hela systemet runt skolsystemet i det här landet med gymnasieval och betygshets måste ta på sig sin del av ansvaret.
Jag tänker tillbaka på alla tillfällen där jag tjatat om vikten av att göra alla uppgifter och att göra dem bra och att aldrig vara nöjd förrän det är perfekt. Alla gånger jag gett eleverna fler och mer läxor. Alla gånger jag sagt att om eleverna gör det ena med det andra så finns möjligheter till högre betyg. Jag har dock kollegor som är ännu värre, som hotar med betygssänkning om man inte alltid är på plats, om man inte sitter tyst på lektionerna och jobbar ännu hårdare, som inte förstår att även elever kan bli sjuka. För att inte tala om kommun- och skolledningar som i sin tur lägger pressen på läraren att uppnå högsta möjliga resultat med sina elever. Jämför oss med föregående års elever och så vidare....
Det är klart vi som skola ska ge alla elever alla möjlighet att uppnå sin framtidsdröm när det gäller utbildning och arbete, men baksidan är att vi också skapar en stress som många tonåringar har svårt att bemästra. Jag hoppas ändå att de elever jag undervisat på högstadiet i efterhand
tycker att jag hjälpt mer än jag stjälpt...
