skidåkning

Jag kan ha gjort ett misstag. Är inte riktigt säker än eftersom jag fortfarande inte riktigt vill medge detta för mig själv. Man har väl lite självrespekt ändå!

Det hela handlar om längdskidåkning. Jag har nämligen blivit övertalad att åka kortvasan tillsammans med en kompis. Nu tänker du säkert att korta vasaloppet inte är något att oroa sig över det är ju bara 3 mil. Det tänkte jag också och gick iväg och köpte dyra skidor och såg fram emot det hela med tillförsikt. Helt tills jag igår skulle åka mitt första varv i Ågesta. Jag kanske ska nämna att jag inte åkt längd på över tio år, och att jag inte åkte särskilt mycket innan dess heller.

Mina första stavtag kändes ganska bra, bra glid när jag stakade iväg i början. Det gick väl ungefär en halv kilometer innan den första sluttningen kom och jag insåg vilken otroligt begränsad skidåkare jag är. Jag kom ingenstans, förutom bakåt det vill säga. Det var då jag insåg att detta nog inte kommer att gå så lätt. Jag har åkt under en kilometer, och är hur trött i armarna som helst, och vasan är 30 km!!!!

Jag körde i alla fall på i 6 km, men såg nog ut som någon av dessa åkare från exotiska länder i en OS-tävling, ihopkrupen som en gammal gubbe med ryggproblem. Efteråt hade jag ont överallt och började tänka på hur jag skulle kunna komma undan mitt löfte till Johan utan att tappa ansikte för mycket. Då frågade han mig om vilken valla jag använde, varpå jag tittade frågande på honom. Detta var förstås något jag inte tänkt på i min iver att visa att jag minnsann kan åka längdskidor lika bra som han.

Idag har jag därför åkt samma sträcka en gång till, med valla, och är försiktigt positiv till min utveckling. Än så länge i alla fall...

Tillbaka till vardagen

Jag vaknade 9.30 idag som vanligt under detta jullov och kände mig inte särskilt utvilad. Detta trots att jag igår bestämde mig för att gå till sängs innan midnatt för ovanlighetens skull. Tänkte att jag skulle läsa mig trött och sedan somna i god tid för att sedan stiga upp lite tidigare kanske. Det var i alla fall planen...

När jag väl börjar läsa boken så visar det sig att det är väldigt svårt att sluta läsa förstås. Jag har precis börjat läsa en bok av Jonas Jonasson, "hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", och den är osedvanligt bra och roligt skriven. När jag äntligen tar mitt förnuft till fånga och bestämmer mig för att nu måste jag försöka sova så tar det väl ungefär tio minuter innan min blåsa påminner mig om att jag nog borde gått på toaletten innan jag gick till sängs. Det är bara att lyssna på min blåsa, så jag famlar mig ut till toaletten genom vår mörka hall. När jag väl tömt innehållet och tagit mig tillbaka till en bekväm liggställning bredvid min lugnt sovande hustru så gör nästa hinder för en tidig kväll sig påmint: "paaapppaa!"

Min fyraåriga son har vaknat och gör det som han vanligtvis gör när han vaknar nattetid, ropar på pappa eller mamma. Jag rusar in för att hinna prata med honom innan han väcker sin storasyster. "Jag måste kissa", meddelar han bestämt med sin sömndruckna, sluddriga röst. Ja, det är bara att följa med honom dit så han får gjort sitt ärende. Väl tillbaka i sängen kommer nästa hinder mot nattesömnen: "Jag vill sova hos dig", säger han med bedjande röst. Det är bara att baxa in kudde, gossekudde och sonens nya stora duntäcke till vår säng.

Jag tycker för det mesta att det är mysigt att ha barnen i vår säng, men det blir lite trångt och varmt nu när de börjar bli lite större och särskilt när sängkläderna blivit större. Nåja, nu kan vi i alla fall komma till ro. Trodde jag! Jag är klarvaken och svettig. Ligger och vrider mig lite fram och tillbaka innan jag klockan ett inser att jag nog inte kommer att kunna somna än på ett tag. Jag bestämmer mig för att gå upp och titta på tv en stund. När jag väl lägger mig igen har klockan blivit halv tre. Så mycket för den tidiga kvällen!

Vaknar 9.30 genom mina barns "ljuva" röster som skriker till varandra, och bestämmer mig för vingla upp för att äta frukost tillsammans med familjen. Sätter mig vid frukostbordet med tom blick och konstaterar att det är ännu en vacker vinterdag ute. Jag tänker för mig själv att det nog ska bli ganska skönt att komma tillbaka till vardagen och rutinerna. Du vet, upp klockan halvsju, äta frukost snabbt, klä på barnen, lämna barnen på skola och dagis, skynda iväg till jobbet, komma hem, hämta barn, göra middag, titta på bolibompa, äta kvällsfika, lägga barn, jobba lite, titta på tv och sedan stupa i säng vid elva... och somna DIREKT!

Gott nytt år!

Jaha, då var vi inne i ett nytt år och ett nytt decennium. Denna tiden på året är oftast tiden för löften man ger sig själv om att exempelvis bli en bättre människa eller sluta röka. Dessa löften är oftast tomma löften och jag väljer därför att inte lova mig själv något, man blir bara besviken på sig själv när löftet bryts efter 2-3 veckor. Däremot har jag en förhoppning; jag hoppas äntligen kunna ta körkort under året. Detta är något som helt klart är genomförbart, men det krävs att min disciplin är något bättre än den för närvarande är. Jag har nämligen övningkört med min fru de senaste fem åren utan att för den sakens skull varit i närheten av att göra teoriprov eller halkbana. Jag kör bil flera gånger i veckan, men min fru bredvid mig, och har dessutom kört fram och tillbaka till Norrland några gånger. Så varför kan jag inte bara bestämma mig för att ta det sista steget? Jag vet inte. Kanske beror det på någon undermedveten rädsla för att misslyckas på provet. Kanske beror det på ren och skär lathet.

En sak är i alla fall säkert och det är att det vardagliga livet skulle bli lite enklare om jag bara tog körkort. Jag skulle kunna ta bilen till jobbet, träning, hämta barn osv. Så min förhoppning, inte nyårslöfte, är att jag ska ta körkort innan jag blir 40 i november. Det är dags att bli vuxen!

Gott nytt år önskar Magistern!