Tyskland

Det är söndag och valdag i Sverige. Jag befinner mig i Bielefeld i Tyskland med min engelskagrupp. Varje år kring den här tiden besöker vi Laborschule som en del av ett engelskautbyte mellan våra två skolor. Det är tredje året jag är här nu och som vanligt har jag blivit inkvarterat hos skolans rektor Susanne. En trevlig, intellektuell dam som i vanlig ordning är i full gång med att förbereda den årlige middagen för alla lärare som är involverade i utbytet. Förutom vår skola så är även två skolor från Halmstad här.

Det är en grå dag här i Bielefeld, jag ligger på mitt rum och ska alldeles strax ta mig ut för att gå till en krukmakarmarknad vid Sparrenburg. Sparrenburg är slottet som ligger ovanför centrala Bielefeld. Brukar vara en trevlig promenad genom slottsskogen för att komma dit.

Man skulle tro att vårt besök här är avkopplande, men våra värdar är väldigt måna om att hela tiden planera aktiviteter för oss så det blir sena dagar. Ofta är det en middagsbjudning varje kväll, med trerätters och vin till maten. Lite ovant för en överarbetad lärare från Sverige. Känns som jag snarare är på företagsrepresentation än på skolresa.

Igår hade vi däremot en oväntat trevlig kväll när våra tyska kollegor körde ut oss i någon skog långt utanför stan. I skogen fanns en lokal där det gavs konserter med lokala förmågor. Vi lyssnade på en kille som spelade latinamerikansk musik och på en ung tjej som var en grym bluessångerska.

Eleverna har vi inte hört så mycket av i helgen, så förhoppningsvis så har helgen gått bra utan några incidenter. Man går alltid på helspänn, orolig för att något inte fungerar som det ska. Här om dagen, exempelvis, så ringde det några tyska föräldrar som hade blivit inlåsta i sitt hem därför att deras svenska gäst hade låst dörren när gått och lagt sig, och dessutom stängt av mobilen. Han vaknade klockan 10 utan att vara medveten om att han tvingat sin värdfamilj att sova på soffan hela natten.

I morgon bär det av till Dusseldorf där vi ska bli visade runt i staden. Eleverna har förhoppningsvis lärt känna sina tyska partners lite bättre vid det här laget och kan samtala på engelska utan att vara för blyga. Det är ju trots allt därför vi är här.

Sommarlov

Sommaren är här, med allt vad det innebär. Sol och bad, besök av släkt, semesterresor och lata morgnar. I år har vi spenderat vår tid mellan fruns släkt i Burträsk, Stockholm, stuga i Danmark och nästa resmål blir Gotland. Sommaren har varit fin även om de fyra dagar vi satt i bilen var de varmaste på hela sommaren. Detta har förresten lett till att vi börjat titta på ny bil (med AC).
Som boende i lägenhet i Stockholm känns det ibland bra att komma till min svärmors hus i Burträsk där det oftast finns något jag kan göra, om det nu gäller att måla om huset eller klippa gräsmattan. På något sätt så får jag bättre självkänsla av att göra "manliga" saker som att ägna mig åt fysiskt arbete. I år målade jag om en husvägg, även om min höjdskräck under arbetets gång inte var särskilt "manligt".
Efter ett kort nerslag hemma i Stockholm så bar det av till vårt hyrda hus på Jylland i Danmark. Huset var litet, men mysigt och dagarna där var nog de mest avkopplande jag upplevt på ett bra tag. Vi badade, åkte på utflykter i ett fantastiskt landskap och besökte Legoland. En sak som slog en under uppehållet i Danmark, förutom att landskapet är så olikt det svenska, är att danskar (och tyskar för den delen) är ett hundälskande folk. Jag har aldrig sett så många hundar på stranden, resturanger och (konstigt nog) på Legoland.
Nu har vi haft några dagar här i Stockholm där vi, som alla andra, har njutit och svettats i värmen. De flesta dagar har vi spenderat på stranden, men idag var vi också inne i Kungsan för att lyssna på Superhjältekonsert med barnen. Stål Henrik och Silver Sara gjorde en fantastisk insats med tanke på att de hade otroligt mycket kläder på sig i värmen.
På lördag åker vi till Gotland för att hälsa på några grannar som har hus där. Förhoppningsvis kan vi njuta av fina dagar även där inte bara i bilen.
Det brukar förresten vara runt denna tid på sommarlovet där jag börjar tänka på jobbet igen, så även om jag har ett långt sommarlov så kortas det nog ner en aning genom att man måste ha ett par veckor i början för att koppla bort jobbet, och ett par veckor i slutet för att förbereda sig på att börja jobba igen.
Trevlig sommar!

Vardagens alla utmaningar

När man var yngre hade åtminstone jag en tanke eller dröm om hur mitt liv skulle se ut när jag blev äldre. För det mesta handlade det om häftiga jobb, spännande resor och andra äventyr. Man skulle leva som om varje dag vore den sista. Allra helst så skulle man bli kändis på köpet. Allt det där vardagliga var något som jag inte alls skulle befatta mig med. Ni vet det som föräldrarna ägnade sig åt.

Jag är 39 år, gift, har två barn och arbetar som lärare. Så, är jag missnöjd med mitt liv? Inte alls! Det finns inte så mycket mer spännande än att se sitt barn växa upp och utvecklas i olika stadier. För att inte tala om den känslostorm jag upplevde när min fru vandrade upp kyrkogången när vi skulle gifta oss. Jag vet, det låter aningen klyschigt, men dessa saker är något som behöver lyftas fram i en tid där man som gift tvåbarns far automatiskt upplevs som tråkig.

När jag var yngre ville jag leva ett liv fylld med utmaningar, och jag upplever att mitt liv har utmaningar. Kanske inte de utmaningar jag drömde om under tonåren, men vardagens alla utmaningar. Bara att få logistiken att gå ihop under en vecka är utmaning nog för många människor.

Att ingjuta självförtroende i sin dotter när hon känner sig osäker inför skoldagen, eller att påpeka det olämpliga i att slå andra när man inte får som man vill till sin fyraåriga son, är saker som man måste ta itu med under en vanlig vecka. Att upptäcka nya sidor hos sitt barn är andra häftiga upplevelser en vecka kan ge. Min dotter är åtta år och älskar att skriva egna sagor med ord som jag inte alls hade hört talas om när jag var i hennes ålder. Min sons nyfunna musikintresse och gehör är andra överraskningsmoment som nyligen dykt upp.

Jag har ett arbete som hela tiden ger mig nya utmaningar. Det är inte många dagar som är den andra lik, och jag tycker verkligen om mitt jobb som också handlar om att uppleva utvecklingen hos många ungdomar. Utmaningen under en dag eller vecka är att planera och genomföra den där perfekta lektionen som fångar alla elever och inspirerad dem i sina vidare studier. Det är inte det lättaste med tanke på att man undervisar 25 totalt olika individer med olika behov!

Det är klart det finns tunga dagar i både yrkesliv och familjeliv, men detta uppvägs för det mesta av det positiva i vardagens utmaningar. När dagen är slut kan man lägga sig i soffan, slå på tv'n och titta på det spännande liv Jack Bauer eller Michael Blomquist lever och veta att imorgon väntar ännu en vardag, förmodligen full av logistiska utmaningar och viljans kamp med ens barn.

Sämre förr?

I mitt dagliga arbete som lärare har jag mycket kontakt med föräldrar både via mail och telefon. I tillägg till detta så försöker jag alltid hålla vår hemsida uppdaterad med planeringar, läxor och annat aktuellt. Mina arbetsdagar börjar framför datorn och avslutas framför datorn.

Detta får mig att tänka på min egen, och andra i min generations, skoltid under 80-talet. Vilken kontakt hade mina lärare med mina föräldrar? Vad gjorde jag om jag tappade bort planeringar eller glömde vad läxan var? Det var ju inte direkt så att man kunde logga in på en hemsida eller slänga iväg ett mail. Det är svårt att tänka tillbaka på hur vi gjorde innan informationssamhället utvecklades till vad det är idag. Kan det vara så att alla informationskällor har gjort elever och föräldrar latare med åren?

Vi kan ofta läsa om skolans kris och om hur svårt det är för många elever att nå målen i skolan. Jag undrar om alla vet vilket jobb de flesta lärare lägger ner på tydlighet och information till både föräldrar och barn. Det tror jag inte, eftersom det ständigt klagas på bristen på information från skolan. Detta är åtminstone något jag och mina kollegor ofta får höra. Jag tror inte att mina lärare fick höra det lika mycket.

Jag tycker inte att vi skall gå tillbaka till tiden innan datorer och internet, men däremot så borde nog både skola och föräldrar fundera över vad elever lär sig om ansvarstagande. Som det är nu så behöver inte elever ta ansvar för hålla reda på vad som skall göras. Föräldrar behöver inte prata med sina barn om hur det går i skolan. Utvecklingen går framåt, och så ska det va, men tänk lite på hur det var förr också. Allt var inte bara sämre förr!

skidåkning

Jag kan ha gjort ett misstag. Är inte riktigt säker än eftersom jag fortfarande inte riktigt vill medge detta för mig själv. Man har väl lite självrespekt ändå!

Det hela handlar om längdskidåkning. Jag har nämligen blivit övertalad att åka kortvasan tillsammans med en kompis. Nu tänker du säkert att korta vasaloppet inte är något att oroa sig över det är ju bara 3 mil. Det tänkte jag också och gick iväg och köpte dyra skidor och såg fram emot det hela med tillförsikt. Helt tills jag igår skulle åka mitt första varv i Ågesta. Jag kanske ska nämna att jag inte åkt längd på över tio år, och att jag inte åkte särskilt mycket innan dess heller.

Mina första stavtag kändes ganska bra, bra glid när jag stakade iväg i början. Det gick väl ungefär en halv kilometer innan den första sluttningen kom och jag insåg vilken otroligt begränsad skidåkare jag är. Jag kom ingenstans, förutom bakåt det vill säga. Det var då jag insåg att detta nog inte kommer att gå så lätt. Jag har åkt under en kilometer, och är hur trött i armarna som helst, och vasan är 30 km!!!!

Jag körde i alla fall på i 6 km, men såg nog ut som någon av dessa åkare från exotiska länder i en OS-tävling, ihopkrupen som en gammal gubbe med ryggproblem. Efteråt hade jag ont överallt och började tänka på hur jag skulle kunna komma undan mitt löfte till Johan utan att tappa ansikte för mycket. Då frågade han mig om vilken valla jag använde, varpå jag tittade frågande på honom. Detta var förstås något jag inte tänkt på i min iver att visa att jag minnsann kan åka längdskidor lika bra som han.

Idag har jag därför åkt samma sträcka en gång till, med valla, och är försiktigt positiv till min utveckling. Än så länge i alla fall...

Tillbaka till vardagen

Jag vaknade 9.30 idag som vanligt under detta jullov och kände mig inte särskilt utvilad. Detta trots att jag igår bestämde mig för att gå till sängs innan midnatt för ovanlighetens skull. Tänkte att jag skulle läsa mig trött och sedan somna i god tid för att sedan stiga upp lite tidigare kanske. Det var i alla fall planen...

När jag väl börjar läsa boken så visar det sig att det är väldigt svårt att sluta läsa förstås. Jag har precis börjat läsa en bok av Jonas Jonasson, "hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", och den är osedvanligt bra och roligt skriven. När jag äntligen tar mitt förnuft till fånga och bestämmer mig för att nu måste jag försöka sova så tar det väl ungefär tio minuter innan min blåsa påminner mig om att jag nog borde gått på toaletten innan jag gick till sängs. Det är bara att lyssna på min blåsa, så jag famlar mig ut till toaletten genom vår mörka hall. När jag väl tömt innehållet och tagit mig tillbaka till en bekväm liggställning bredvid min lugnt sovande hustru så gör nästa hinder för en tidig kväll sig påmint: "paaapppaa!"

Min fyraåriga son har vaknat och gör det som han vanligtvis gör när han vaknar nattetid, ropar på pappa eller mamma. Jag rusar in för att hinna prata med honom innan han väcker sin storasyster. "Jag måste kissa", meddelar han bestämt med sin sömndruckna, sluddriga röst. Ja, det är bara att följa med honom dit så han får gjort sitt ärende. Väl tillbaka i sängen kommer nästa hinder mot nattesömnen: "Jag vill sova hos dig", säger han med bedjande röst. Det är bara att baxa in kudde, gossekudde och sonens nya stora duntäcke till vår säng.

Jag tycker för det mesta att det är mysigt att ha barnen i vår säng, men det blir lite trångt och varmt nu när de börjar bli lite större och särskilt när sängkläderna blivit större. Nåja, nu kan vi i alla fall komma till ro. Trodde jag! Jag är klarvaken och svettig. Ligger och vrider mig lite fram och tillbaka innan jag klockan ett inser att jag nog inte kommer att kunna somna än på ett tag. Jag bestämmer mig för att gå upp och titta på tv en stund. När jag väl lägger mig igen har klockan blivit halv tre. Så mycket för den tidiga kvällen!

Vaknar 9.30 genom mina barns "ljuva" röster som skriker till varandra, och bestämmer mig för vingla upp för att äta frukost tillsammans med familjen. Sätter mig vid frukostbordet med tom blick och konstaterar att det är ännu en vacker vinterdag ute. Jag tänker för mig själv att det nog ska bli ganska skönt att komma tillbaka till vardagen och rutinerna. Du vet, upp klockan halvsju, äta frukost snabbt, klä på barnen, lämna barnen på skola och dagis, skynda iväg till jobbet, komma hem, hämta barn, göra middag, titta på bolibompa, äta kvällsfika, lägga barn, jobba lite, titta på tv och sedan stupa i säng vid elva... och somna DIREKT!

Gott nytt år!

Jaha, då var vi inne i ett nytt år och ett nytt decennium. Denna tiden på året är oftast tiden för löften man ger sig själv om att exempelvis bli en bättre människa eller sluta röka. Dessa löften är oftast tomma löften och jag väljer därför att inte lova mig själv något, man blir bara besviken på sig själv när löftet bryts efter 2-3 veckor. Däremot har jag en förhoppning; jag hoppas äntligen kunna ta körkort under året. Detta är något som helt klart är genomförbart, men det krävs att min disciplin är något bättre än den för närvarande är. Jag har nämligen övningkört med min fru de senaste fem åren utan att för den sakens skull varit i närheten av att göra teoriprov eller halkbana. Jag kör bil flera gånger i veckan, men min fru bredvid mig, och har dessutom kört fram och tillbaka till Norrland några gånger. Så varför kan jag inte bara bestämma mig för att ta det sista steget? Jag vet inte. Kanske beror det på någon undermedveten rädsla för att misslyckas på provet. Kanske beror det på ren och skär lathet.

En sak är i alla fall säkert och det är att det vardagliga livet skulle bli lite enklare om jag bara tog körkort. Jag skulle kunna ta bilen till jobbet, träning, hämta barn osv. Så min förhoppning, inte nyårslöfte, är att jag ska ta körkort innan jag blir 40 i november. Det är dags att bli vuxen!

Gott nytt år önskar Magistern!